Tremilia

I väntan på något gott. Väntar man allid för länge?
Jag har nu utövat 4 st PVKsättningar. Och igår darrade jag som ett asplöv, förstår inte hur många gånger jag sla behöva sätta en nål innan mina darrningar ger sig. TUR att jag har stickvana patienter. Jag blir mer och mer nervös för varje dag som går tror jag, för jag vet att ju fler dagar det går ju mer ansvar får jag. Och ju mer ansvar jag får desto mer ska jag kunna, och desto mer har jag egentligen lärt mig. Men att jag själv ska kunna förstå och inse hur mycket jag har lärt mig är nästan omöjligt. Jag mig inte på det viset, det blir mer att jag ser hur mycket jag egentligen har kvar att lära tills jag är klar. Det. Det är panikkänsla i kroppen.
Osäkerheten över den här utbildningen har aldrig pendlat så mycket som nu under praktiken. Det här är verkligheten. Det är ritkiga patienter som jag tar hand om. OMG!

Tredje veckan är snart avklarad och jag känner mig mer förvirrad än vad jag någonsin har gjort och då är jag förvirrad! Ni som känner mig borde få ett hum om den saken. Min starka sida är humor, har fått flera patienter att skratta och det är fan en bra sida!

Nu ska jag försöka skriva färdigt ett CV och ett personligtbrev så jag kan ansöka om sommarjobb på lasarettet. Behöver mer praktik inom omvårdnad helt enkelt.

So long