Lite chips och Cameron Diaz
Denna vecka ska bli en nyttig vecka. Det var så jag tänkte igår i alla fall. Och jag börjar dagen med att gräva i chipsskålen samtidigt som jag läser på aftonbladet om alla knep för att fixa cameron Diaz strandlook. Jag läser och läser och i min förtvivlan om att hitta en mening där det stod att Diaz smååt lite chips varje morgon innan hon gick in i duschen och gjorde sig redo för dagen. Där fanns inte ens en liknande mening, istället läste jag att Diaz bara åt upp halva måltiden för att kunna ta med den resterande halvan i en doggy bag till dagen efter. Mycket smart. Trots att Cameron Diaz är en av mina, ja vad ska man säga, förebilder i kändisvärlden, så inser jag att vi inte har mycket gemensamt än det blonda håret och >för det metsa< ett leende på läpparna. Om maten är god så äter jag upp hela och väntar mig få lika god mat dagen efter. Står det en chipsskål på bordet så tar det inte lång stund innan mina händer är där och rör om. Om vi bortser från chipsen så har jag en alldeles speciell kärlek till god mat. Att ha en matpassion betyder inte att jag jämt äter utan att jag kan med njutning urskilja smakens aromer på min tunga. Chips är ju bara chips. Tar man ett chips så är det kört. Den berondeframkallande kryddan eller den flötiga smaken gör att tar man ett så slutar det ofta att åtmisntone halva skålen blir rensad på de chips som ser godast ut.
Det sägs att det går lättare att ha en förebild när man vill göra någon förändring med sig. I mitt fall gäller det kosten. Inteför att jag vill gå ner i vikt, jag är nöjd med min kropp, utan det är för känslans skull. Äter man nyttigt så känner man sig redan mycket friskare och starkare. Men det är min upplevelse de.
Nu har jag tagit mina sista chips för idag, jag skulle ju trots allt vara nyttig den här veckan. Men hey Diaz, det blir ingen doggybag för min del, istället gör jag i ordning en matdosa av maten ur kastrullerna och inte från min tallrik. Men mitt chipsätande på morgonkvisten var bara en engångsförteelse för just denna måndagsmorgon. För just nu så känner jag mig otroligt onyttig och flötig.
Ha en bra måndag!
Hands down
I'll always remember the sound of the stereo,
The dim of the soft lights, the scent of your hair,
That you twirled in your fingers.
And the time on the clock when we realized it's so late.
And this walk that we shared together.
The streets were wet and the gate was locked,
So I jumped it and I let you in,
And you stood at your door with your hands on my waist,
And you kissed me like you meant it,
And I knew that you meant it.
That you meant it, that you meant it.
And I knew that you meant it, that you meant it.
Jag sitter på tågstationen i ludvika och väntar på att nästa tåg ska rulla in på perongen. Det värsta jag vet är det eviga väntandet. I all väntande så insåg jag att jag hade kollat fel på den elektroniska tidtabellstavlan. Vilken idiot! Tåget som skulle gå 18.19 gick istället 19.19. Alltså en hel extra timme. Jag ville bara fösrvinna. Bara kunna sätta mig i en tidsmaskin och resa fram en timme. Istället fick jag bita i det sura äpplet, vilket jag tydligen allt för ofta får göra och vänta in nästa tåg. Tacka för att jag har vänner som ställer upp i tid och otid. Jag födrev tiden med en trevlig fika med en nära vän. Och, och, och, jag missar tåget 19.19. Vad har jag gjort för fel. varför straffas på en fredagseftermiddag då man bara vill ligga och lata sig i soffan omhållen av den man allra mest tycker om att bli omhållen av? Det sägs att allt som inte dödar gör en starkare. Jag dog nästan, av ren förtvivlan och längtan efter en stor skön soffa, en film och ett uppdukat soffbord med tacos. Är det för mycket begärt.
Ibland kan man tänkas vara allt för girig, speciellt när man jämför sitt eget liv med 3evärldens brutala samhälle. jag vill egentligen inte påstå att jag är den som inte bryr mig om hur andra har det. Jag vet på ett ungefär. Jag har varit och sett det som många inte har sett. Om man tänkre på deras standard så kan jag direkt envisas om att jag är en jubel idiot till girig som inte nöjer sig med att sitta och fördiva tiden på en trevlig tågstation. Jag har i alla fall tak över huvudet. Men mycket vill ha mer?! en sjukom som de flesta med någorlunda ekonomi har smittats av. De som inte har eller har haft möjlighet att sitta i en vit stor soffa med ett uppdukat soffbord med tacos har förmodligen inte ens haft den längtan. Det jag menar är att om jag aldrig har upplevt hur skönt det är att sitta där och äta tacos så skulle jag aldrig längta efter det.
Egentligen skulle jag inte skriva om hur viktigt det är att inte jämföra sig med andra allt för mycket och hur jobbigt det kan vara att sitta i en kvav väntsal och vänta på ett tåg som jag i framtiden egentligen skulle missa. Det jag skulle berätta var att på 21.37 tåget så satt jag på en härlig och skön låt, kan möjligtvis vara den bästa i världen, på min Mp3. Dashboard Confessional med låten Hands Down. Den får mig att känna mig levande, den fick mig att glömma bort det eviga väntandet och istället förundra över att dagen blev rätt härlig i alla fall. Jag blev genast på bätte humör och kunde möta min efterlängtade med ett leende på läpparna.
