Tremilia

"Vardagen" är ett faktum. Hur man än vrider och vänder på det så kommer "vardagen" alltid att stå där bakom toalettdörren. Jag förmodar att jag inte är ensam om rädslan över vardagskänslan, den gråa dagen som ser likadan ut från dag till dag. Frukost, lunch och middag. Gemensamma beslut och gemensamma matvanor(i stort). Men som sagt, vare sig förhållande singel, familj, heterosexuell, bisexuell, homosexuell så finns varagskänslan där, till och från. Eller är det bara ett heteresexuellt par som har fasta jobb/studier som hamnar i vardagsfacket?

Min trista inställning kasnke har att göra med att min sömn uteblir var och varannan natt. I alla fall hälften av åtta timmars sömn går åt att ligga vaken. Egentligen vet jag om att jag är en lycklig person som har underbara vänner, underbara vänner och en speciell stor familj. För det har jag!


So long

Kärlek

Han sover. Hon är vaken.
Ska göra ett fösrök att lägga mig. Är egentligen sjukt trött. Skulle bara kolla in photoshop lite. Programmet är på engelska så jag ha lite svårt att förstå mig på alla pinaler som finns att använda. Och det finns en hel del att använda. Det vore skoj att bli duktig, då skulle jag kunna göra riktigt coola grejer.

Ikväll blev det varma mackor med te. Mina nyinköpta ljus slog lågor och gav mysfaktorn ett skjut. Jag älskar tända ljus på hösten. Nog. Nu ska jag sova. Fan vad trött jag är. Antar att plugget blir lika spännande imorgon som de övriga dagarna. Not. En ändrad inställning vore helt underbart. Man kan inte rå för sina känslor. Alltså är det svårt att ändra på sina känslor. Dom bara kommer. Kommer och går, ibland stannar dom för länge, ibland stannar dom för en kort sekund. Nöjd? Lagom.

Nu snarkar han. Typiskt.

Sov sött
puss

Tvättttttt..... gasch..... Det är typ det ende jag har gjort idag. Det är helt otroligt att jag prioriterar tvätt och städning innan plugg. Så är det, så kommer det nog att vara för ett tag också. Orkeslösa jag, ge mig en nickokick eller nått. Ett glas rödvin vore gott också. Mina två knäckebrödsmackor gav ingen energi att hurra för. Huvudvärken sitter stenhårt fastlimmad i min panlob. Helt ärligt så börjar jag fundera om min hjärna har växt eller om mitt skallben har krymt. Något stämmer inte, det är skumt.

Jag har i och för sig spelat Super Mario också. Men fan vad svårt det är. Jag dör ju hela tiden och spänner mig så mycket att jag känner mig stel som ett kylskåp. Nu tänkte jag läsa ett kapitel ur boken, sen ska jag handla.

Kärlek

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan  
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra  -
svårt att vilja stanna och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden  -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit som skapar världen.

Av Karin Boye (1900-1941)

(Av min vän Sofia Jesperssen)

Kvällens fenomenala höjdpunkt, jag sitter själv i soffan och dricker ett glas vatten. Resterande försann till stans öl-respektive spritställen. Inteligensen flödar kraftigt i detta vardagsrum. Sällskapsspel, kunskap visar okunskap hos en annan. Ironi, självbeaktning och en egoistisk vinnarskalle. Det är väl självklart. Förlorandet ger en annan stolthet att med bragd kliva ut ur rummet som Bezzerwizzers konung på två vinster i rad. Förlorarens sorg att fylla tårarna med alkohol. Pass!

Vad är det för sätt att mäta intelligens med varandra. Är de det som är meningen med det hela kanske? Såklart att det ger ett visst försprång i vardagen, socialt sett. Eller?

Jag tänkte se en film. Vilken som helst. Tack för en trevligt kväll. Trött som få är jag och förmodligen är det hur mycket folk som helst ute och förmodligen är sista timmen den roligaste ever. Såklart. Varför skulle jag annars stanna hemma i en skitig vit IKEA soffa? Jag längtar efter något. Jag längtar så innerligt efter någonting som jag inte har en susning av. Egentligen så vet jag precis men än så länge har jag det bara på tungan. "Pling" säger det och hissen når högsta våningen. Vore inte det skönt?

Mina sista ord var "gå ut och lär dig att hångla på riktigt". Ironi var visst kvällens tema.

Puss och sov gott vännen min