Tremilia

Nu äntligen, jag har funnit min rätta plats. Jag tackar dig som uppfunnit datorer. Hur skulle jag annars kunna ha kontakt med mina nära och kära nu när jag befinner mig 10 flygtimmar och 10 busstimmar och 1 timmes båtresa ifrån?

Nu har vi rest ännu en dag. Det tog, som vanligt, langre tid än vantat. Klockan fem skulle vi vara framme på Koh samui? Felinformerad eller kanske missuppfattat, jag vet inte. Men vi kom fram vid halv nio kanske. Det eviga väntande tar knäcken på mig. Jag har fortfarande inte vant mig och det har gått prick en månad idag.

Kära mor och far, jag har nu varit ifrån er i en hel månad, fyra veckor, 28 dagar. Helt otroligt! (nyper mig i armen). Jo jag är kvar i Thailand. Utan mor och utan far. Jag får bestamma helt själv vad jag ska äta, sova osv. Min beslutsångest är förevigt vid min sida. Jag känner mig lite rakare i ryggen, lite större på nått sätt. På ett bra sätt. Men det finns de ganger då jag tänker på hur skönt och avslappnat, tryggt det skulle vara att ha er med mig. Jag skulle bara behöva tanka på mig själv och vilken glass jag skulle vilja ha. En ganska härlig tanke. Men jag ar stor nu, jag vet det. :)

Phi phi öarna är det absolut bästa stället hittils. Jag trivdes riktigt bra. Jag fick lära känna Cop, en vän till Sofia som hon träffade under hennes första vistelse i Thailand. Han jobbar pa en strandbar. Riktigt söt och trevlig. Vi fick lära ett par jätte goa tjejer fran norra Sverige Lisa och Matilda. Träffade en hel del andra sköna typer, och en del mindre sköna typer också.. Eller vad säger du Sofia?! Det roliga var att vi träffade två bekanta, Helena och Jenny fram Ludvika. Det var skoj.

Ja, sen har vi berättelsen om vårt boende igen. Det slar aldrig fel som vu brukar säga. Men det är alltid lika skrattretande. När vi klev av färjan vid piren pa Phi phi så talade en Thailandare gärna om för oss att det var full på de flesta hotell och att han hade ett kvar för 900 bath. Jaja, tänkte jag och Sofia, vi tar det för inatt. Efter en promenad langs de sma gatorna, närmare sagt till gatornas slut så var vi antligen framme. Vi fylle i papperen och fick en nyckel. Tog på oss väskorna(som väger alldeles för mycket) och följde efter en liten kille som glatt skulle visa vårt rum. Ett trappsteg, tva, tre, fyra, fem....................150............170.........300. Thailandaren hade glatt skuttat före och stod och väntade på att vi skulle komma ifatt. Jag har aldrig varit så slut, tro mig. Men lyckligtvis så var rummet fint. Om det inte hade varit fint så skulle jag ha stannat kvar ändå(aldrig att jag skulle bära ner min väska för alla de där trappstegen igen). Vi hade en riktigt fin utsikt och duschen var fräsch. Vi stannade i fyra nätter och jag har aldrig haft så stora muskler i vaderna som nu.

I alla fall sa befinner vi oss på Koh Samui och vi trivs inte riktigt. Så imorgon blir det en resa till Koh pagnang istället. Ska försoka att lägga ut lite bilder vid nästa internet besök. Nu har vi fått färg vill jag lova. men jag falgnar redan. I ansiktet till och med. Mindre kul. Men det ska jag väl kunna försöka rätta till under resterande tid.

Saknar er, manga pussar och kramar