Vad ska man säg?!
Emma, jag Sofia och Maria på koral Island, ett malaysiskt paradis. Jag skojar inte. Där fick jag uppleva det man bara kan se på vykort. Trodde inte att det fanns sådana ställen i verkligheten. Men nu vet jag.
Det finns.
Nu är man hemma igen. Tre månader och en vecka. Thailand, Malaysia, Singapore, Vietnam och nu Sverige. Konstigt känns det allt. Det känns nästan som de tre senaste månaderna inte existerat. Eller att jag har varit hemma hela tiden. Kan det bero på att allt är sig likt? Ingen förändring alls. Pappa såg ut som min vanliga pappa, likasom mamma, peter och A-C. Syrran såg ut som min vanliga glada syrra, fyra storlekar mindre, men det var min syster i den förpackning hon brukar ha. Min äldsta syrra, Niklas och mosters älsklingar William och Wilma var sig lik. Men jo, det finns en. En förändring såg jag allt. De har bytt ut konteinen vid sorteringsplatsen i smedjebacken. Till en sämre variant har jag hört. Nog om det. Det jag menade med det hela är att korten hjälper mig att minnas och att förstå att jag inte varit hemma de tre senaste månaderna. För när jag tittar på alla underbara kort så försvinner jag in i dimman för en stund. Jag flyger bort till min pilgrimsresa och njuter av alla minnen.
Sofia Jesperssen, min underbara reskamrat. Du har under hela tiden upprepat denna fantastiska kommentar
"Har jag sagt att jag älskar mitt liv?"(förutom under trekkingen, när vi vandrade uppför under stekand sol). Och jag måste, en gång för alla, meddela att jag lika som Sofia ÄLSKAR MITT LIV. Det där kändes skönt att skriva.
