Öppna armar
Jag tror inte att man kan få ett bättre födelsedagskalas. Det är så pass rörande att jag inte ens kan beskriva det med ord. Mitt bästa och förmodligen ända uttryck för ett sådant kalas är väl:
"Nääh, är det sant!?"
Nä inte jag heller.. eller?!
asch, shiit samma, vem bryr sig, gör du?!
Några väl valda ord för en måndags eftermiddag
Jag tror att jag aldrig har engagerat mig i bloggen så som nu. Jag har inte ens varit särskilt intresserad av att kolla in andras bloggande. Men sisådär, det var ju riktigt kul! Eller kul är väl kansk einte det rätta ordet. Sitter ju inte precis och skrattar när jag läser om andras vardagar och övrig reklam. Skulle kunna säga att det är mer som ett passande tidsfördriv för en måndags eftermiddag som denna.
Det är ju lite konstigt egentligen det här med bloggar. Att folk vill lägga ut sitt privatliv, som jag skulle vilja kalla det, deras inre tankar och funderingar, exakt vad de sysslar med och vad som kommer att hända de närmaste dagarna. Att de mest aktuella och populäraste bloggarna klämmer in reklam mellan raderna är förståeligt. Men vill man att vem som helst ska kunna läsa om oss, just så här som jag skulle vilja kalla det "innanför murarna". Förr hade man sin bästa vän att tala ut med, men idag är min bästa vän utbytt mot bloggen? En elektronisk manick mot en levande varelse?! Hur kan det komma sig. Visst, bloggen kan man säga är en förnyelse av vad vi kallade dagbok. Vem orkar skriva med penna och papper? Skrivkrampen kommer så småningom ta över innan första sidan är skriven i alla fall. Det är lite synd. Jag menar, i sin dagbok kanman skriva nästan vad som helst utan respons. Man kan alltså uttrycka sina känslor utan att någon ska lägga sig i och tycka till. I bloggen, där kan folk kommentera. Ja, de kan kommentera ditt mående.
Att blogga är spännande. Att läsa andras bloggar är mer spännande. Det är bekvämt att knäppa på datorn och läsa vad ens vänner har haft för sig under helgen. Då slipper jag sätta på mig skorna och kanske gå i regnet till mina vänner för att prata, i verklighet, om helgens förteelser. Jag säger bara iii, vad tråkigt att socialicera med en dator hela dagarna.
Men okej okej, jag erkänner att det är en enkel och lämplig lösning att knäppa på datorn och läsa om min vän som är bosatt eller är ute och reser utanför gångavståndets gränser. Ibland kanske benen inte orkar bära en. Man är trött eller känner sig associal.
Jag har i alla fall legat hemma på soffan. Kollat in en film. Kalenderflickorna, en mysig film om några damer som gör en nakenkallender för att hedra en änkas man som dog i leukemi. Filmen är verklighetsbaserad också, vilket gör den mer sevärd. Har också fört över några fler bilder från mina vänners 20 års fest till datorn. Två av dom bilderna visar väldigt tydligt hur jag ser ut i början av ett party till slutet. Mycket, mycket tydligt ser man vilket som är vilket. Jag måste fakriskt säga att jag föredrar mig själv under den första perioden av en fest. De andra tjejerna är mina väninnor Sandra och Anna.
Tidigt Sent
Jag har inte bytt ut mina närmatse vänner mot en tråkig och grå, men ack så bekväm, dator. Hoppas jag! ;)
Det är ju lite konstigt egentligen det här med bloggar. Att folk vill lägga ut sitt privatliv, som jag skulle vilja kalla det, deras inre tankar och funderingar, exakt vad de sysslar med och vad som kommer att hända de närmaste dagarna. Att de mest aktuella och populäraste bloggarna klämmer in reklam mellan raderna är förståeligt. Men vill man att vem som helst ska kunna läsa om oss, just så här som jag skulle vilja kalla det "innanför murarna". Förr hade man sin bästa vän att tala ut med, men idag är min bästa vän utbytt mot bloggen? En elektronisk manick mot en levande varelse?! Hur kan det komma sig. Visst, bloggen kan man säga är en förnyelse av vad vi kallade dagbok. Vem orkar skriva med penna och papper? Skrivkrampen kommer så småningom ta över innan första sidan är skriven i alla fall. Det är lite synd. Jag menar, i sin dagbok kanman skriva nästan vad som helst utan respons. Man kan alltså uttrycka sina känslor utan att någon ska lägga sig i och tycka till. I bloggen, där kan folk kommentera. Ja, de kan kommentera ditt mående.
Att blogga är spännande. Att läsa andras bloggar är mer spännande. Det är bekvämt att knäppa på datorn och läsa vad ens vänner har haft för sig under helgen. Då slipper jag sätta på mig skorna och kanske gå i regnet till mina vänner för att prata, i verklighet, om helgens förteelser. Jag säger bara iii, vad tråkigt att socialicera med en dator hela dagarna.
Men okej okej, jag erkänner att det är en enkel och lämplig lösning att knäppa på datorn och läsa om min vän som är bosatt eller är ute och reser utanför gångavståndets gränser. Ibland kanske benen inte orkar bära en. Man är trött eller känner sig associal.
Jag har i alla fall legat hemma på soffan. Kollat in en film. Kalenderflickorna, en mysig film om några damer som gör en nakenkallender för att hedra en änkas man som dog i leukemi. Filmen är verklighetsbaserad också, vilket gör den mer sevärd. Har också fört över några fler bilder från mina vänners 20 års fest till datorn. Två av dom bilderna visar väldigt tydligt hur jag ser ut i början av ett party till slutet. Mycket, mycket tydligt ser man vilket som är vilket. Jag måste fakriskt säga att jag föredrar mig själv under den första perioden av en fest. De andra tjejerna är mina väninnor Sandra och Anna.
Tidigt Sent
Jag har inte bytt ut mina närmatse vänner mot en tråkig och grå, men ack så bekväm, dator. Hoppas jag! ;)
Ja, jag har muskler
Att övertala mina släktingar om att jag faktiskt får muskler när jag jobbar som sågverksarbetare är inte lätt. Därför gör jag allt i min makt för att övertyga dem om att min arms omkrets blir större när jag vinklar den i 90 grader och spänner. Det är inte något jag egentligen skryter om, men, ibland kan jag bara inte låta bli. Jag övertygade dem gansla rejält. Eller?!
