Det trodde inte jag
Efter tre avsnitt av Sex & the city vill jag fortfarande ligga kvar på madrassen och se ännu ett till, och ett till, och ett till. Jag trodde aldrig att den här serien var något för mig. Jag har aldrig sett ett enda avsnitt tidigare och jag hade verkligen inte trott att jag skulle ligga här med hela boxen brevid mig. Vems fel? Inte mitt. Den här gången får jag faktiskt skylla ifrån mig på Joppe och möjligtvis Jon. No hard feelings, när vädret ser ut som det gör just nu, grått och molnigt, kan jag inget annat än att säga; Tack!
Jag kollade nyss till mitt konto eftersom jag är en jävel på att spendera.Jag borde kanske låta en dag vara helt fri från invensteringar. Men idag är inte den dagen. Idag ska jag göra ett färsök till att baka piroger. Jag vet inte varför, men suget av att baka piroger har suttit i ett tag och jag tänkte äntligen göra nått åt det nu när jag är ensam hemma och halvt rastlös.
Läste precis i en blogg om brasilianskvaxning, nått som jag skulle kunna tänka mig göra nån gång i mitt liv. Samma som att jag nån gång i mitt liv ska hoppa fallskärm. Till en liten grad så tror jag att det fanimej är mildrare med fallskärmshoppning än att genomföra en brasilianskvaxning, och det säger jag som är sjukt rädd för riktigt höga höjder. Smärtan av att epilera mina ben ger mig ett litet smakprov av hur det kan vara att ta bort alla hårstrån på ett väldigt trevligt men ömt ställe. Det får mig att vilja hoppa fallskärm hellre än att vaxa pullan.
Nu börjar jag bli sådär trött i huvudet som jag brukar bli ibland. Måste hitta nått som verkligen hjälper. En tanke är att jag kanske har en liten tumör där inne som trycker på vissa nervtrådar som gör att mitt huvud känns bortdomnat och att ögonen är på väg att ploppa ut. Jag borde egentligen kolla upp det men det kommer jag troligtvis inte att göra eftersom jag alltid haft lite småfobi för att gå till farbror doktorn. Lite skummt kanske när jag i själva verket är tillsammans med en. Nej, det är inte samma sak. Jon ber mig inte att sitta i ett väntrum längre än vad som sagts och han kollar mig inte in i ögonen ocher mig förklara problemet. Han ger mig inte känslan att jag bara hittar på och skäller inte ut mig för att jag inte använder kondom. Han behöver inte be mig ta av mig tröjan och han slipper föra journaler för varje gång. Alltså, att spendera nätterna med en läkare hjälper inte mot ett vanligt hederligt läkar-möte-fobi.
Kärlek
