Allt och ingenting skulle väl kunna passa?
Den vita luddiga mattan och en kaffekopp i handen. Eller i handen var väl lite att ta i. Att skriva med en hand på tangentbordet är lite för mycket för mig. Jag skulle bli allt för irriterad på att jag varken kan skriva fort eller rätt med en hand. Ibland kan jag ha en kort stubin när det gäller mitt tålamod.
Det var i alla fall riktigt länge sen jag skrev och jag vet egenligen inte vad jag ska komma med nu heller, men på nått sätt är det skönt att skriva ur sig allt och inget i alla fall. Även fast jag vet att min blogg inte är högt prioriterad så får jag en tankeställare eller i alla fall släppa ut allt jag har i huvudet och därmed få mer plats för annat. Annat som livets funderingar. Framtiden. För vem funderar inte över vad som kommer att komma här näst. Jag tror inte att jag är ensam om det, eller så är jag det?!
Ludvikas uteställe på vintertid är Solo. Självaste namnet säger ju en hel del, Solo = Ensam. Är man ensam så tröstar man sig med att dricka, dricker man mycket så blir man full, blir du full så har du riktigt kul på Solo. Det skulle kunna vara så. I annat fall så tycker jag att Solo inte alls är kul. Kan bero på att man får betala hundra kronor för inträde och att jag vet redan då att det inte är värt de, det är fruktansvärt varmt, jag har inte varit tillräckligt berusad och så vidare. Sist var en riktigt dröm start inne på Solo. Eller? Röd i ansiktet och instängd på herrarnas toalett. Mer behöver jag inte säga.
Kärlek