Tremilia

Jag vaknade upp med både smink kletat i ansiktet och kläderna på. Håret låg inte där det skulle, inte för att det brukar göra det, men endå. Ett blåmärke och smärta på vänster höft. Alkohol är inte min vän längre, vi fungerar inte som ett team. Jag blir alltid överröstad och min talan försvinner helt tillslut. Det var alltså inte min idé att kissa på innergården på trädgården, och alltså inte mitt fel att jag blev utkastad från krogen. Sen var det inte jag som ville sitta på en stentrappa och grina tills mina ögon sved av överansträngdhet. Det var inte jag, det var alkoholen! Likfan får jag ta smällen, alltså den skyhöga ångesten, plus blåmärket, plus huvudvärk, plus halsbränna, pluss allt annat som får min söndag att kännas förjävlig. Det borde finnas gränser?! Och varför just jag?!

Från att ha älskat söndagar till att avsky söndagar. Jag är förtillfället ett vrak, singel och äcklig. Men egentligen så behöver jag en kram, en som lyssnar och pillar i mitt hår. Jag är en människa och därför sårbar. Jag är beroende av någon just nu och därför väldigt sårbar. Jag vill inte trampa på mig själv nå mer, inte smutskasta mig. Jag kan ju gå sönder. Det borde finnas gränser?!

Sen han också. Det var inte jag som ville prata med honom. Jag ville inte ens se sanningen. För det gjorde ont. Jag avskyr.

Hur jag än vrider och vänder på det så finner jag ingen perfekthet. Livet är inte symmetriskt med mig.
Det borde finnas gränser.