Tremilia

Det är hemskt ibland. Jag känner mig ledsen ibland. Jag vill stänga in mig på toaletten och gråta. Men jag kan inte göra det. Det jag kan göra är att finnas till, hålla i handen och klappa på ryggen. Demens är en, enligt mig, en väldigt lömsk och otäck sjukdom. Att inte minnas sina barn, att tro att man är liten igen och längtar efter pappa, att prata osammanhängande och att inte förstå vad jag säger. Att bara ligga där och se, se på den vita väggen och inte kunna ta sig upp. Att bara sitta där och sitta.

Jag blir faktiskt lite ledsen. Jag hinner tänka en hel del. Jag vill så mycket men så mycket som jag vill går inte att göra. Det går inte att ändra på det, går inte att bota. Det finns och det är för mig bara att acceptera ödet för vissa människor. De har faktiskt också varit 23 år och levt ett liv som säkerligen har varit helt underbart.

Lev livet nu, jag lovar dig det, det är så himla mycket värt det sen.



Kärlek