Ledsen och arg, men stolt.
Jag kan inte hjälpa det. Nu sitter jag här och tårarna bara rinner ner för mina kinder. Det bara kommer och att försöka förhindra det är inte ens att tänka på. Jag låter dom rinna, nån gång lär det ta slut. I samma stund försöker jag att plugga, läsa, markera och skriva. Får jag in nånting? Jag vet inte. Förhoppningsvis så fastnar nånting. Det är kul att jag inte ens kan tänka mig själv som SSK. Att ha det ansvaret för människor i kombination med MIG. Att övervinna sina rädslor är väl en del av livet. Så som jag har förstått det. Nästa moment är fallskärmshoppning och att åka gummibåt nerför farliga fall. Livsfarligt men det lär ge resultat som adrenalinkick i en vecka. Jsut nu har jag inte den, jag känner inte ens av snusen som ligger under läppen. Dags att lägga av helt innan jag börjar med tyngre grejer(som en större snus).
Hungrig är jag också. Sugen på nått sött. Godispåsen som jag inhandlade igår gav bara ren besvikelse. Ett år gammal salt och blandat. Det är någor jag också skulle kunna börja grina över just nu. Varför just mig? Stenhårda jävla salta stjärnor som inte ens blev mjuka efter en stunds sugning.
Framåt mannar!
