Tremilia

Det var en riktigt kul, trevlig, inspirerande kväll. Tack!
Något som jag fick upp ögonen för är 60-talets underbara stil.

På inflyttningsfesten fick jag av någon konstig anledning nog och valde att bege mig till krogen.
100 kronor är allt för mycket för Ludvikas Solo. Verkligen. Jag stod mest där och såg på folk som dansade, tjejer som föredrar indianhopp och killar som tog initiativ till en Juck-dans.
Det var på nått vis rätt kul ändå, att se hur folk rör sig på dansgolvet. Fick mig en funderare på HUR jag rör mig på dansgolvet. Jag slutade att fundera där!

- Vad fin du är!
- Tack, jag har klätt ut mig. 60-talet.
- Jaså, har du?

Jag avslutar med att jag gillar 60-talet!

Mitt barn ska heta Ingrid och hon ska bli musiker.
I min fantasi.
Jag älskar att filosofera om livet, detaljer av min fantasi.


Sov gott

Botemedel mot kärlek?
Det är nog dumt.

Jag får tydligen träningsvärk i mina axlar av att plugga. Så nån nytta gör det i varje fall.
Jag och min tvättbjörn Lennart sitter i min säng och filosoferar om livet. Barnsligt med en tvättbjörn tänker ni, men ack så fel. Han, min vän, Lennart, har hängt med sen mina barnsben fick mig att gå. Lennart, undrar ni då? Ja och jag skämdes otroligt mycket för det då också. Men inte nu. Lennart var min fröken och idol på dagis, tydligen. Varför annars skulle jag döpa min alla bästa nu-känner-jag-mig-trygg-och-kan-sova kompis till Lennart? Det tragiska är egentligen att han bor i garderoben. I en mörk och trång garderob. Och då menar jag Lennart min tvättbjörn och inte Lennart min gamla dagisfröken.
Hemsk människa, kan tyckas.

Sista rycket nu innan jag somnar. Förmodligen så somnar jag innan sista rycket men det återstår att se, imorgonbitti. Har tänk "nu kör jag sista rycket" sen klockan halv sju. Sisådär tre och en halv timma senare och jag har inte ens öppnar en bok.  Jag lyckas istället hamna på facebook. Alltid facebook. Och vad gör jag där? Ingenting.

Sov gott

Herreminskapare. Jag är så sjukt amibitiös. Vill säga att jag är mer plugghäst nu än vad jag någonsin har varit i hela mitt liv. Papper i högar och än har jag mer att läsa inför domedagen, onsdag nästa vecka. Fy fan. Nervositet och skit sipprar genom kroppen. Godissugen som aldrig förr. Uppblåst av all luft som jag andas in, eller också av allt godis som jag trycker i mig. Jag behölver tydligen socker, i mängder. Cappucino och godis. Ge mig sockerchock tack!
Jag har någonting i munnen precis hela tiden och då från klockan halv åtta till halv sex. Jag vill inte ens veta slutet på den här historien.

Jag saknar att skriva om något kul/pinsamt som jag gjort/varit med om. Det var längesen nu.

Med det så ska jag ta mig i kragen och säga tack och adjö. Nu orkar jag inget mer! Helt slut, helt jävla slut i både kropp och själ.

Jag är så otroligt glad över vissa saker i mitt liv. Jag är också stolt över mig själv att jag lyckas utföra äventyr som jag innerst inne alltid har drömt om. Det roliga är att jag inte hade vestkan om hur mycket jag älskade att vara ute att resa förens jag var där, ute och reste. Många kan ju tro och tycka att det är kul att resa men som aldrig har upplevt det. Nu när jag ser tillbaka på den tiden (kollade in kort på facebook) så blir jag så otroligt lycklig och får en sprudlande skön känsla i magen. Jag gjorde det! Jag åkte iväg utan att veta, utan att förstå.
- Har jag sagt att jag älskat mitt liv.
Som om du gjorde. Vissa stunder känner man att livet är helt underbart, för det är det. Sofia min resekamrat och vän, jag är så jävla glad att du fick med mig på den här resan. Och inte bara den utan resterande utflykter efter.  och en halv månaders läran om livet. Det finns ingenting jag ångrar över det. Det var värt varenda krona. Allt, men kanske inte alla missfärgningar i mitt hår.

Under den tiden så behövde jag komma nära mig själv och utvecklas. Utvecklas till att vara mig, jag, Mimmi. Naturligtvis är jag mer uppvuxen nu än då. Men det har inte med saken att göra. Då behövde jag verkligen få komma iväg och känna livet. För det livet jag hade i Smedjebacken då var inget som gjorde mig gott, tvärt om. 
Så tack! 

Jag uppslukas av den lyckliga känslan över att få vara fri, att bara få vara och inte behöva tänka på nått annat. Jag älskar det. Jag älskar också när det känns som att livet går åt rätt riktning, vilket det egentligen altid gör. Även om det känns piss så kommer bättre tider. Det handlar om att lära känna livet. Kärlek. Kärlek till livet.

Jag känner mig lite fjantig nu när min kropp svämmer över med känslor av berördhet. Jag är berörd. Berörd av allt och alla som är runt i kring mig. Därför passar jag på att skriva ner det så jag kan kolla på det här inlägget igen när jag känner mig ledsen eller nere, då jag faktiskt kan inse att det fakttiskt finns bra dagar. Underbara dagar. 

Mitt nästa steg är att flytta till Falun. Där står en lägenhet och väntar på mig den 1 maj. Jag är rädd, men rädslan är också ett tecken på spänning. Ett liv utan spänning är inget liv för mig. 

Kärlek 
 

Nu måste jag sluta älta. Det är ett jävla ältandes på mig just nu. Det dummaste är att jag saknar något som jag inte trivdes med. Då kan jag ju lika gärna sluta med att älta och gå igenom gamla bilder och så vidare. Så som Petra beskriver livet "... det är som en berg-och-dalbana" så får jag faktiskt ta och hålla med. Man skulle kunna relatera mitt liv på den senaste tiden till Lisebergs Balder. Först 90 graders vinkel rätt ner men nu är det mest plant med små kullar av upps and downs. Idag är en sån dag då jag egentligen vill ligga kvar under täcket och inte stiga upp förens i sommar ungefär.

Skitmorgon! Sen var det ju Alla-hjärtans-dag också.

Nu ska jag komma med något häpnandsväckande.
Håll i er.
Jag har bestämt mig.

"The boys are back in town" så som Thin Lizzy skulle ha sagt. Jag säger detsamma. Kanske inte desamma när det gäller min smak av färg, form, nyans och så vidare. Mina ögon är väl inte direkt öppna för andra utmaningar just för tillfället. Speciellt inte en dag som denna. Mina ögon blöder och huvudvärken bultar av hård ansträngning av att ha försökt förstå läkemedelsräkning. Jag försökte klämma ut några tårar när jag satt i min säng som en potatissäck och skrev upp tal som jag inte alls förstod. Inga tårar kom hur jag än försökte och bar mig åt. Happ, det var väl meningen att jag inte skulle tycka synd om mig själv den här gången. Förövrigt är jag rätt bra på att tycka synd om mig själv. Nog om det. Tänkte att jag skulle lägga ut ett tal som jag höll på att bli tokig på, så kan ni försöka klura ut svaret bäst ni vill. Ni och ni, mina fem tappra läsare. Jag skulle beundra dig om du klarar talen, samtidigt som jag skulle gråta över min tröghet.
Håll i er, här kommer den:

Till infusion glucos 50/ml, 500ml ska tillsättas 30mmol Kalciumklorid (KCl) och 70mmol Natriumklorid (NcCl)

• Infusionsdoskoncentrat: Addex- innehåller KCl 40mmol/20ml

• Infusionskoncentrat: Addex- innehåller NaCl 80mmol/20ml

a) Hur många ml KCl respektive NaCl tillsätts infusionslösningen?
b) När 400ml av infusionen gått in avbryts den. hur många mmol KCl har patienten fått?


Lyckan är er.

Letar lägenhet. Det går sådär. Det enda jag har tur med är delade studentlägenheter. Det kan ju visserligen vara kul, det kan ju klaffa. Men jag är lite rädd. Egentligen vet jag inte riktigt vart jag ska leta nånstans heller. Jag kan ju flytta vart tusan jag vill.