Magsjukesvammel
Jag får Panik! Jag vet inte hur jag ska gå till väga. Vad ska jag göra?! Det är förmodligen ingen som skulle kunna svara på det mer än jag själv, men vafan. Jag vet absolut inte alls hur jag ska göra. Jag har satt mig själv i den här situationen tidigare. Och såklart, än en gång, just nu!
Jag har inte glömt det gamla. Mitt gamla X, som jag var så otroligt fruktansvärt kär i. Jag vet inte om jag nånsin kommer att släppa honom (Vi kallar honom Doc). Men eftersom han inte länge existerar i mitt liv, Doc, så får jag ju lov att försöka släppa in andra. Eller?! Shit allstå.
Saken är den att någon annan är en annan som jag har varit så otroligt olyckligt kär i under gymnasiets tid. En annan som jag aldrig fick. Jag visste det, han skulle inte bli min och det gjorde mig ännu mer förkrossad och ännu mer kär. Men så nu då. Nu dyker en annan upp och helt och hållet vill träffa mig. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag är helt ute i någon skog och yrar, jag hittar inte hem. Vart är min trygghet, min plattform när jag verkligen behöver den? Förmodligen inte här i min dunkna lägenhet som inom tid måste saneras. Magsjukan sättar sig på väggarna. Visst att jag för tillfället ligger i sängen, känner mig vek och tycker syns om mig själv kanske bidrar till min panikslagna känsla. Fan alltså. Jag är helt kluven. Jag får mer ont i magen än vad jag redan har.
Vart är han någonstans. Min ädla riddare som egentligen ska ta med mig på hans vita häst och ta mig till ett ställe där jag inte behöver tveka en sekund. Inte känna denna rotlöshet som egentligen bottnar hos mig själv. Eller är jag bottenlös? Ett hopplöst fall?
Isåfall så spelar det ju ingen roll hur jag gör. Vad jag gör eller hur jag gör vad jag gör? Fan.
Min magsjuka som bidrar till hela dagars sängliggandes med massor av avsnitt med Sex&TheCity (tack Sofia för att du glömde boxen här, jag får skicka den till dig sen!) får mig inte att få dåligt samvete på nå vis. Regnet ute säger att det är helt okej att ligga inne i sängen och mölja serier. Men samtidigt så har jag tid att fundera på andra saker, saker som man egentligen inte borde fundera över utan bara göra. I sinom tid så utesluts vissa saker och andra faller på sin rätta plats.
Jag väntar på att Syrrans hemmalagade stuvade mackaroner och korv ska komma knackandes på dörren, samt lite bananer och nektariner så jag kan göra en såndär god mixad fruktdrink. Jag tro att det ska vara bra för min mage säkerligen för min ångest över livet också.
Grattis Världens bästa Sofia, Joppe, Flottfia på din underbara födelsedag. Jag önskar att jag hade varit i Götet nu så jag kunde fira dig med pompa och ståt. Istället ligger jag här i sängen och viftar på födelsedagsflaggan och tänker mig att en god tårtbit inte hade varit helt fel. Förmodligen så har den inte varat länge i min mage men vad gör det egentligen, det är ju själva tuggandet och smaken man vill åt. När den väl är i magen så gör den ju egentligen ingen nytta.
Kärlek till de mina
Jag har inte glömt det gamla. Mitt gamla X, som jag var så otroligt fruktansvärt kär i. Jag vet inte om jag nånsin kommer att släppa honom (Vi kallar honom Doc). Men eftersom han inte länge existerar i mitt liv, Doc, så får jag ju lov att försöka släppa in andra. Eller?! Shit allstå.
Saken är den att någon annan är en annan som jag har varit så otroligt olyckligt kär i under gymnasiets tid. En annan som jag aldrig fick. Jag visste det, han skulle inte bli min och det gjorde mig ännu mer förkrossad och ännu mer kär. Men så nu då. Nu dyker en annan upp och helt och hållet vill träffa mig. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag är helt ute i någon skog och yrar, jag hittar inte hem. Vart är min trygghet, min plattform när jag verkligen behöver den? Förmodligen inte här i min dunkna lägenhet som inom tid måste saneras. Magsjukan sättar sig på väggarna. Visst att jag för tillfället ligger i sängen, känner mig vek och tycker syns om mig själv kanske bidrar till min panikslagna känsla. Fan alltså. Jag är helt kluven. Jag får mer ont i magen än vad jag redan har.
Vart är han någonstans. Min ädla riddare som egentligen ska ta med mig på hans vita häst och ta mig till ett ställe där jag inte behöver tveka en sekund. Inte känna denna rotlöshet som egentligen bottnar hos mig själv. Eller är jag bottenlös? Ett hopplöst fall?
Isåfall så spelar det ju ingen roll hur jag gör. Vad jag gör eller hur jag gör vad jag gör? Fan.
Min magsjuka som bidrar till hela dagars sängliggandes med massor av avsnitt med Sex&TheCity (tack Sofia för att du glömde boxen här, jag får skicka den till dig sen!) får mig inte att få dåligt samvete på nå vis. Regnet ute säger att det är helt okej att ligga inne i sängen och mölja serier. Men samtidigt så har jag tid att fundera på andra saker, saker som man egentligen inte borde fundera över utan bara göra. I sinom tid så utesluts vissa saker och andra faller på sin rätta plats.
Jag väntar på att Syrrans hemmalagade stuvade mackaroner och korv ska komma knackandes på dörren, samt lite bananer och nektariner så jag kan göra en såndär god mixad fruktdrink. Jag tro att det ska vara bra för min mage säkerligen för min ångest över livet också.
Grattis Världens bästa Sofia, Joppe, Flottfia på din underbara födelsedag. Jag önskar att jag hade varit i Götet nu så jag kunde fira dig med pompa och ståt. Istället ligger jag här i sängen och viftar på födelsedagsflaggan och tänker mig att en god tårtbit inte hade varit helt fel. Förmodligen så har den inte varat länge i min mage men vad gör det egentligen, det är ju själva tuggandet och smaken man vill åt. När den väl är i magen så gör den ju egentligen ingen nytta.
Kärlek till de mina
Kommentarer
Trackback
