Tremilia

Jag känner en viss frihet. Men det är en känsla som dyker upp ganska sällan. Jag vet varken ut eller in, men vissa ljusken kommer som ett brev på posten (och då får jag sällan brev). Det viktigaste är att det händer, att jag får tillgång till ljusglimtar i mitt liv. Ett exempel på det var i lördags. Och jag skrattar fortfarande åt det.
Petra min vän är nämligen hur kul som helst när hon väl släpper till. Sju snapps på efterfesten säger sitt. Sen att hon går in i sjuksköterskerollen och lyckas svira om min party-outfit till en "sovtröja" (en allt för stor T-tröja som man sover i och som helst ska vara lagomt sliten). Måste påpeka att jag sov under hela processen. Jag drömde nämligen om något underligt också eftersom jag frågade Petra om hon fick med sig E-böckerna när hon kom in i rummet.

I alla fall. Det där var slutet av kvällen. Det började med diskussioner om speciella sexställningar som ostbågen, samt att en viss person hellre skulle ta livet av sig än att ligga med högsta hönset på jobbet.
På väg till krogen efter en lång fundering på vart vi skulle gå ut (vi har tre uteställen att välja bland). Den ena är inte bättre än den andra. Pest eller kolera helt enkelt. Det slutar oftast med att man följer strömmen ändå så det kan tyckas vara en lång och onödig fundering. När vi väl kom ut från förfesten lyckas Petra på någon vänster fastna med det ena skosnöret i den andra skon och faller raklång på en grusig asfalt. Varpå någon häver ur sig
- Inte behöver du ha så bråttom till Silverdollar (ett uteställe där fyrtioplussare hänger för att hitta något ungt och färskt att bita i).
I alla fall så blev situationen sjukt kul och jag satt dubbelvikt och skrattade så otroligt en lång stund.
Väl inne på Solo (där alla 93:or hänger). Jag sätter punkt där. Det finns ingenting att berätta mer än att vi nog aldrig ska gå ner dit igen. Inte för att någon gjorde bort sig. Det var mer för att det är jävligt tråkigt där. Man går och går och går och går.... Det blev inte ens en bugg eller en sista dans med en blöt tungkyss som tillval. Det säger ju sitt.  

(Det kommer säkert upp en bild på fallet efter att Husing framkallat sin engångskamera och lyckats hitta en scanner)

Nu sitter jag på Samarkand, mitt andra hem. Jag är sjukt hungrig eftersom jag lyckades med att tappa min smörgås på golvet som jag så kärleksfullt hade brett i morse. Jag brukar kunna äta saker ändå trots att det fallit på golvet, men sen när jag fick upp en bild på folk som pillar i näsan och har ner avfallet på mattan så blev jag inte så sugen på min ostmacka, då osten låg på sidan om och mackan med smöret neråt mot mattan.
Nä usch. Tacka basala hygienrutiner.


Kärlek