Rädsla för livet
Ge mig tid, tid till att vara
Du ger mig tid och jag blir rädd
En rädsla som ett virrvarr av ovisshet
En kronisk ambivalens
Inte idag
Jag stannar tydligen hellre kvar på hemmaplan och ja egentligen så vill jag göra det. Anna Hjort är hemma, Sofia kommer hem, Petra kommer att följa med mig ut över påsk. Vi ska tydligen bubbla och dricka ett gott glas vitt. Det är nog mer därför jag stannar hemma än att sitta här på Samarkand för att plugga. Jag vill klämma in att jag är inne i en svacka och därmed sjukt trött på att plugga. Det är inte alls kul nå längre. Sen om två veckor flyttar jag till Falun fast jag egentligen vill söderut. Det är mycket jag vill. Bland annat vill jag resa, och då helst jorden runt på sisådär en sex månader. Uppleva livet. Inte sitta här och fundera över om jag saknar mitt X eller inte. Fast det gör jag ju, emellanåt.
Jag känner mig som världens mest geånyanserade människa just nu. Jag älskar våren, men jag kan inte njuta fullt ut. Inte idag.
Samarkand
Det är två låtar jag dagligen lyssnar på och inte bara en eller två ggr, jag kan inte ens räkna hur många gånger jag lyssnar på dem eftersom jag bara har tio fingrar. Vi kan i allafall dra slutsatsen att det är mer än tio ggr.
Samtidigt som jag lyssnar på samma låt om och om igen så sitter jag på Samarkand och intalar mig själv att jag har varit sjukt ambitiös idag. Så imorgon får vi se om min lärare tycker samma sak som mig.
När jag gick hit till det rum jag sitter i nu, längst bort i korridoren, pratade jag i telefonen om kåthet. Rätt högt pratade jag också. Det som var rätt roligt är att jag går förbi ett "tentarum" där det sitter en massa folk på möte med öppen dörr. Det är såklart då jag pratar om just kåthet. klokt nog reste sig en herre upp gick till dörren och stängde den precis efter att jag hade gått förbi.
Det där med att prata högt om genanta saker är tydligt en sak jag kan göra rätt ofta.
Efter en sjukt bra pluggtimme ska jag gå ut i solen. Och vem vet, jag kanske till och med hittar ett par vårskor?
Puss
Jag kanske ska nämna vilka låtar jag lyssnar på också. Om det nu är av intresse vet jag inte.
Chris Medina- What are words
Sunrise Avenue- Hollywood hills
Trädet faller inte långt från marken?!
Tar en paus. Vi ska visst såga ner ett träd. Eller min uppgift var att dra? Jag fattar ingenting.
Siddupåtusan. Trädet föll dit det skulle. Vi drog och min far sågade med motorsågen iklädd, blåställ, hörselskydd, handskar och ja, en cykelhjälm.
Nu måste jag ta tag i mig själv, i mitt hår. Jag kanske ska sätta på mig en cykelhjälm?
Ljusglimt
Jag känner en viss frihet. Men det är en känsla som dyker upp ganska sällan. Jag vet varken ut eller in, men vissa ljusken kommer som ett brev på posten (och då får jag sällan brev). Det viktigaste är att det händer, att jag får tillgång till ljusglimtar i mitt liv. Ett exempel på det var i lördags. Och jag skrattar fortfarande åt det.
Petra min vän är nämligen hur kul som helst när hon väl släpper till. Sju snapps på efterfesten säger sitt. Sen att hon går in i sjuksköterskerollen och lyckas svira om min party-outfit till en "sovtröja" (en allt för stor T-tröja som man sover i och som helst ska vara lagomt sliten). Måste påpeka att jag sov under hela processen. Jag drömde nämligen om något underligt också eftersom jag frågade Petra om hon fick med sig E-böckerna när hon kom in i rummet.
I alla fall. Det där var slutet av kvällen. Det började med diskussioner om speciella sexställningar som ostbågen, samt att en viss person hellre skulle ta livet av sig än att ligga med högsta hönset på jobbet.
På väg till krogen efter en lång fundering på vart vi skulle gå ut (vi har tre uteställen att välja bland). Den ena är inte bättre än den andra. Pest eller kolera helt enkelt. Det slutar oftast med att man följer strömmen ändå så det kan tyckas vara en lång och onödig fundering. När vi väl kom ut från förfesten lyckas Petra på någon vänster fastna med det ena skosnöret i den andra skon och faller raklång på en grusig asfalt. Varpå någon häver ur sig
- Inte behöver du ha så bråttom till Silverdollar (ett uteställe där fyrtioplussare hänger för att hitta något ungt och färskt att bita i).
I alla fall så blev situationen sjukt kul och jag satt dubbelvikt och skrattade så otroligt en lång stund.
Väl inne på Solo (där alla 93:or hänger). Jag sätter punkt där. Det finns ingenting att berätta mer än att vi nog aldrig ska gå ner dit igen. Inte för att någon gjorde bort sig. Det var mer för att det är jävligt tråkigt där. Man går och går och går och går.... Det blev inte ens en bugg eller en sista dans med en blöt tungkyss som tillval. Det säger ju sitt.
(Det kommer säkert upp en bild på fallet efter att Husing framkallat sin engångskamera och lyckats hitta en scanner)
Nu sitter jag på Samarkand, mitt andra hem. Jag är sjukt hungrig eftersom jag lyckades med att tappa min smörgås på golvet som jag så kärleksfullt hade brett i morse. Jag brukar kunna äta saker ändå trots att det fallit på golvet, men sen när jag fick upp en bild på folk som pillar i näsan och har ner avfallet på mattan så blev jag inte så sugen på min ostmacka, då osten låg på sidan om och mackan med smöret neråt mot mattan.
Nä usch. Tacka basala hygienrutiner.
Kärlek
