Tremilia

Dags för en ny natt med sömn. Jag hoppas innerligt att drömmarna är fina och mjuka och inte svarta och elaka som tidigare nätter. Jag har drömt riktigt dåliga drömmar de två senaste nätterna. Jag vaknar och mår dåligt. Jag vill hellre vakna och må bra, vakna och känna att ingenting i världen kan stoppa mig. Jag är fri till att göra precis vad jag vill, precis vad jag känner och ingenting kan sätta stopp för det. Med den känslan skulle jag komma långt här i livet. Affirmationer ska tydligen vara bra.

Mina senaste månader har varit riktigt griniga. Surt som sura uppstötningar. Man kan väl likna mig som en av dom där sura godisbitarna som överraskar i godispåsen. Alldeles sådär så att det inte går att undgå att hela ansiktet vrider sig. Jag är ingen trevlig person när jag, som är en av mina brister, är långtjurig på småsaker. Till ingen nytta alls. Det finns ingen mening och inget ljust slut på mina fasoner. Istället får jag be om ursäkt för mitt, så otroligt medvetna, humör och försöka inse att förlåtelsen mottagits. För jag menar det. Plugget sliter mig i bitar. Jag spenderar den mesta tiden nergrävd i böcker och framför datorn för att lyssna på föreläsningar om och om igen. Trots all tid som jag ägnar åt plugget har jag svårt att fokusera. Är de det här jag vill? Är det värt att sabba allt runt i kring för en jävla utbildning. Ja kanske, eller nej kanske inte? Jag lär aldrig få ett svar, för vad som än händer och sker så kommer det bli rätt.

Förlåt mitt hjärta
Förlåt alla andra som får ta del av mig när jag inte står ut i tillvaron jag befinner mig i, i alla fall nu.
Jag ska ändra mig, jag ska bli gladare.......sen om jag känner mig sur och snedvriden ska jag stänga in mig på toaletten och inte komma ut förens hormonerna sprungit klart sitt maraton.


Kärlek till mina