Tremilia

Glömde ju skriva med att min kära dator hakade upp sig på bussen på väg till Oslo. Det är ju alltid lite så att man känner sig ensam när man reser ensam i alla fall så här på morgonkvisten. Och när man vet att man ska resa till ett ställa där man inte känner någon. Det började i alla fall med att herren brevid mig snackar med nån om att det skulle finnas internet på bussarna, vilket jag inte riktigt ville tro på. Men jag tänkte att det är ju värt ett försök. Så jag tar fram datorn i mitt trånga uttrymme, fäller upp den och trycker på ON knappen. Vad händer.
Jo den tjuter rätt ut ett ganska gällt och upprepande tjut. Detta gör att folket runt om mig vänder sig om för att se vad som händer. Det gick ju inte på sekunden att få av datorn igen heller. Jag ville liksom nätsan kasta ut datorn genom fönstret. Så lång tid tjöt den. Pinsamt. Jag dödade de tystapassagerarnas frid helt enkelt.


kärlek

Jaså, då var man i Norge igen. Hela jäkla 12 timmar tog det att ta sig hit. Dessutom är det ju helt sjuka tågpriser i Norge. Kan ju inte säga att biljetten från Oslo till Geilo var billig. Nä, här i Norge finns det inga sista minuten priser på tåg, istället blir de som allra dyrast om du köper en biljett i sista minuten. 450 norska kronor fick jag betala för tre timmars tågfärd. Det handlar helt enkelt om planering i god tid. Planerar du så får du det billigare. Vet inte riktigt om min dyra sistaminuten biljett var vär alla dessa pengar med tanke på att jag fick ett fyllo brevid mig. Som dessutom höll på att drämma hela resväskan i huvudet på mig. Det handlade om millimeter. Där hade jag tur. Sen så hade jag en sjusovandes kille mitt emot som sov otroligt tungt, men han vaknade till ibland och blinkade stort med ögonen och gav mig ett leende. Jag visste inte riktigt vart jag skulle kolla. Det såg liksom ut som att han vaknade och visste inte riktigt vart han befann sig, kommer på vart han är, ler och somnar om. Det kanske hände ca 10 gånger. Det var den resan de.

Vet inte riktigt hur jag kommer att göra med detta. Har sjuk hemlängtan redan första dagen. Ska jag erkänna så hade jag nog hemlängtan innan jag ens satt mig på bussen. Lite fjantig kanske, men så är det ibland. Ibaland känns det inte alltid 100%. Alla är verkligen jätte trevliga här men ändå så börjar jag storböla när jag kommer in på hotelrummet. Jag skriver inte det här för att få medlidande, det är ju trots allt jag som valt det själv och jag kan åka hem imorn om jag vill det. Vilket jag vill då, men kommer inte att göra för att jag egentligen vill ge det en chans.

Den känslan som jag har inför det här är ingen skön och trevlig känsla. Det känns som att jag missar en hel sommar hemma, vilket jag i praktiken också gör. Men jag vill ju vara hemma med mina vänner. Eller hemma i Sverige i huvudtaget. Gå på festival, sitta vid lägereld och spela gitarr. Ja.

Tror jag ska gå och lägga mig eller nått.

Hellre ligger jag på en madrass på golvet med nån som håller om mig än i en kall hotelsäng med vita lakan.

 

Men här sitter jag, lika glad för det. :) Hoppas hon och Anna har det bra på båtarna i Greklands blåa vatten. Hoppas också att den grekiska salladen med fårotst smakar.

Update var det! Och här kommer den. Insåg precis hur glad jag blev för något som andra bloggare kanske skulle se som ett misslyckande, eller nått i den stilen. Jag gick in på min statistik här på bloggen och såg att det var hela 10 unika page hits för 3 dagar sen. Jag uttrycker mig högt med ett oh och blir helt överlycklig. Att det är hela tio personer som följer min blogg viste jag inte. Sen tänkte jag på  KENZAs och RobinssonAnnas blogg och insåg att de skulle bli missnöjda med 10 page hits. Huvudsaken är den att jag tycker att det är kul att det är någon som följer min blogg. Fick lite dåligt samvete att jag inte hade uppdaterat min sida på länge.

Sitter just nu vid datorn med en tallrik pasta-pesto vid sidan. Har tryckt i mig så mycket pasta att jag blev lite illamående. Men följer man mottot "ät som om det vore din sista måltid" så måste man stå upp till det också. Vilket jag visserligen har gjort nu under de två senaste månaderna som jag bott och arbetat på ett café i Norge. Jag kan säga att om man bor tillsammans med ett gäng killar så äter man sen som ett gäng killar. Deras hunger smittar av sig.

Jag saknar mina grabbar, eller bröder kanske man ska säga.  Att ha levt så intimt med tre killar i ett och samma rum har varit ett äventyr. Man vet aldrig som komma skall helt enkelt. Man får vara beredd på det mesta och näst intill sova med ett öga öppet. Tiden innan läggdags är guld värd när man bor i fyra i ett och samma rum. Aldrig har jag skrattat så mycket på kvällarna. Har till och med lärt mig vad en bävernäve var. Inte det roligaste att få uppleva, men nu när jag vet var det är så tackar man inte ja till en bävernäve precis. Det är inte alla som får uppleva "killsnacket" som tjej. Fast mitt smeknamn Jimmy som Allan myntathar kanske något att göra med varför jag fick vara med i killsnacket. ;)

Smeknamnet Jimmy blev så påtagligt hos alla anställda på Tyri-hans skicafé att till och med kocken Roger glömde bort mitt riktiga namn. Men nu är jag hemma och det är Mimmi som gäller. På tal om att vara hemma så var det sjukt skönt att komma hem. Har insett att Smedjebacken är en mycket fin plats på sommaren och att mina vänner här hemma är helt underbara. Är lite vemodig till att åka tillbaka till Norge igen, men samtidigt så är det lite spännande att prova på ett nytt arbete. Får se om det är något som passar mig, annars kommer jag hem igen.

Nu mår jag riktigt illa av pestolukten. Den gröna färgen gör det inte så mycket bättre heller. Nu tar det säkert ett tag innan jag kan äta pesto igen. Jag kanske ska ta en funderar på om jag ska ändra mitt motto eftersom jag föräter mig på mina rätter som jag egentligen gillar?! Kanske till ett annat som RobinssonAnna sa i en intervju som jag läste på nätet.



Sen har vi ju ett annat ordspråk som jag har som favorit. Detta satt nämligen uppspikat på väggen inne på toaletten i Norge. Så jag har läst det ett x antal gånger. Jag har skivit det en gång tidigare här på bloggen men gör det igen. Det är en Skotsk författare, James M. Barrie som har skrivit detta