Hands down
Hands down, this is the best day I can ever remember.
I'll always remember the sound of the stereo,
The dim of the soft lights, the scent of your hair,
That you twirled in your fingers.
And the time on the clock when we realized it's so late.
And this walk that we shared together.
The streets were wet and the gate was locked,
So I jumped it and I let you in,
And you stood at your door with your hands on my waist,
And you kissed me like you meant it,
And I knew that you meant it.
That you meant it, that you meant it.
And I knew that you meant it, that you meant it.
I'll always remember the sound of the stereo,
The dim of the soft lights, the scent of your hair,
That you twirled in your fingers.
And the time on the clock when we realized it's so late.
And this walk that we shared together.
The streets were wet and the gate was locked,
So I jumped it and I let you in,
And you stood at your door with your hands on my waist,
And you kissed me like you meant it,
And I knew that you meant it.
That you meant it, that you meant it.
And I knew that you meant it, that you meant it.
Jag sitter på tågstationen i ludvika och väntar på att nästa tåg ska rulla in på perongen. Det värsta jag vet är det eviga väntandet. I all väntande så insåg jag att jag hade kollat fel på den elektroniska tidtabellstavlan. Vilken idiot! Tåget som skulle gå 18.19 gick istället 19.19. Alltså en hel extra timme. Jag ville bara fösrvinna. Bara kunna sätta mig i en tidsmaskin och resa fram en timme. Istället fick jag bita i det sura äpplet, vilket jag tydligen allt för ofta får göra och vänta in nästa tåg. Tacka för att jag har vänner som ställer upp i tid och otid. Jag födrev tiden med en trevlig fika med en nära vän. Och, och, och, jag missar tåget 19.19. Vad har jag gjort för fel. varför straffas på en fredagseftermiddag då man bara vill ligga och lata sig i soffan omhållen av den man allra mest tycker om att bli omhållen av? Det sägs att allt som inte dödar gör en starkare. Jag dog nästan, av ren förtvivlan och längtan efter en stor skön soffa, en film och ett uppdukat soffbord med tacos. Är det för mycket begärt.
Ibland kan man tänkas vara allt för girig, speciellt när man jämför sitt eget liv med 3evärldens brutala samhälle. jag vill egentligen inte påstå att jag är den som inte bryr mig om hur andra har det. Jag vet på ett ungefär. Jag har varit och sett det som många inte har sett. Om man tänkre på deras standard så kan jag direkt envisas om att jag är en jubel idiot till girig som inte nöjer sig med att sitta och fördiva tiden på en trevlig tågstation. Jag har i alla fall tak över huvudet. Men mycket vill ha mer?! en sjukom som de flesta med någorlunda ekonomi har smittats av. De som inte har eller har haft möjlighet att sitta i en vit stor soffa med ett uppdukat soffbord med tacos har förmodligen inte ens haft den längtan. Det jag menar är att om jag aldrig har upplevt hur skönt det är att sitta där och äta tacos så skulle jag aldrig längta efter det.
Egentligen skulle jag inte skriva om hur viktigt det är att inte jämföra sig med andra allt för mycket och hur jobbigt det kan vara att sitta i en kvav väntsal och vänta på ett tåg som jag i framtiden egentligen skulle missa. Det jag skulle berätta var att på 21.37 tåget så satt jag på en härlig och skön låt, kan möjligtvis vara den bästa i världen, på min Mp3. Dashboard Confessional med låten Hands Down. Den får mig att känna mig levande, den fick mig att glömma bort det eviga väntandet och istället förundra över att dagen blev rätt härlig i alla fall. Jag blev genast på bätte humör och kunde möta min efterlängtade med ett leende på läpparna.
Kommentarer
Trackback
