Morkidé

Du har ingen aning om hur ledsen jag gör mig. Jag är ledsen, jag är så jävla ledsen. Jag vill inte vara ledsen. Jag vill inte spilla alla dessa tårar på onödiga ting. Snälla förvinn. Känsla försvinn ifrån mig. Förmodligen så kommer jag vakna med kinesögon som oftast är resultatet av en ledsam kväll. Jag vill inte ha det så här. Jag hatar att känna så här. Men att göra det som måste göras är ännu värre än att grina in på småtimmarna när ingen märker, när ingen hör. Att bryta upp är fanemig det svåraste som finns. I allafall för min del. Jag är så otroligt ledsen, jag kan inte andas, jag kan inte sova, jag kan inte skratta. Jag lever inte. Jag lever inte! Det är hemskt. Det edna som jag tänker på är hur jag ser ut. Det så jävla hemskt att jag till och med skäms över att erkänna det för mig själv. Hur långt får det gå egentligen. Hur långt ska det behöva gå innan jag gör nått åt det? Varför går jag inte dit och ler och låtsas som att allt är bra. Eller jag kanske inte ens behöver låtsas, allt kanske är bra? Allt kanske är bra och att jag är en paranoid jävel som blir knäpp när jag blir lämnad själv? Är jag helt tappad? Är jag helt bakom vettet? Nej, jag tror inte det. Jag är en extremt och fullkomligt känslosam person, jag gråter när jag är ledsen och jag skrattar när jag är glad. Mittemellanposotionen är den hemska positionen. Den vardagliga-ta för givet positionen. Hate it.
Hur mycket ska jag behöva gråta innan jag blir glad igen?! Som det känns nu har jag flera liter kvar tills imorgonbitti. Sen imorgon, vem vet vad jag tar för beslut då. Förmodligen tar jag inget beslut alls, mer än att jag går och röstar i valet. Fan!