Morkidé

Orkeslös är dagens ord och definitivt min känsla. Jag är helt tömd på luft. Vad är en balong utan luft? Ingentint. En platt skrumpen balong. Om jag inte kan fylla i mig själv med luft vem ska gå göra det? Om någon känner sig manad så snälla blås. I ett nödläge som detta så går det bra med helium också. Då kan jag flyga långt.

Jag vet inte vad som är värst, att jag inte är helt nöjd med utbildningen eller att jag känner mig fast i en lägenhet i en stad där jag har varit allt för många gånger och där det finns allt för många minnen. Jag vill helt enkelt flytta till en annan plats, till en annan stad, till en annan lägenhet. Jag är uttråkad och tom. Jag behöver något nytt, något nytt som får mig att känna att jag lever. Jag tror jag ska kolla på Hemköp om de har nått av av värde. De kanske till och med säljer ett nytt liv? Eller tro och hopp vore? Det vore dumt att kolla där, det är billigare på Willys.

Det är mycket som skrämmer mig, jag är rädd för vad som komma skall. Vad som gör mig så rädd vet jag inte? Eller jo, jag är livrädd för att få lov att flytta hem till mamma eller pappa. Jag skulle gräva ner mig så otroligt. Det är det värsta som skulle kunna hända helt enkelt, i mina tankar i alla fall. Fast egebtligen. Där får jag mat, jag får en säng, jag får tal över huvudet. Men, jag skulle känna mig misslyckad till tusen. En tusenbitars pusselbit som inte passar in i pusslet. Ge mig luft, ge mig kärlek, ge mig tro och hopp. Ge mig en snus!

Kärlek

Du har ingen aning om hur ledsen jag gör mig. Jag är ledsen, jag är så jävla ledsen. Jag vill inte vara ledsen. Jag vill inte spilla alla dessa tårar på onödiga ting. Snälla förvinn. Känsla försvinn ifrån mig. Förmodligen så kommer jag vakna med kinesögon som oftast är resultatet av en ledsam kväll. Jag vill inte ha det så här. Jag hatar att känna så här. Men att göra det som måste göras är ännu värre än att grina in på småtimmarna när ingen märker, när ingen hör. Att bryta upp är fanemig det svåraste som finns. I allafall för min del. Jag är så otroligt ledsen, jag kan inte andas, jag kan inte sova, jag kan inte skratta. Jag lever inte. Jag lever inte! Det är hemskt. Det edna som jag tänker på är hur jag ser ut. Det så jävla hemskt att jag till och med skäms över att erkänna det för mig själv. Hur långt får det gå egentligen. Hur långt ska det behöva gå innan jag gör nått åt det? Varför går jag inte dit och ler och låtsas som att allt är bra. Eller jag kanske inte ens behöver låtsas, allt kanske är bra? Allt kanske är bra och att jag är en paranoid jävel som blir knäpp när jag blir lämnad själv? Är jag helt tappad? Är jag helt bakom vettet? Nej, jag tror inte det. Jag är en extremt och fullkomligt känslosam person, jag gråter när jag är ledsen och jag skrattar när jag är glad. Mittemellanposotionen är den hemska positionen. Den vardagliga-ta för givet positionen. Hate it.
Hur mycket ska jag behöva gråta innan jag blir glad igen?! Som det känns nu har jag flera liter kvar tills imorgonbitti. Sen imorgon, vem vet vad jag tar för beslut då. Förmodligen tar jag inget beslut alls, mer än att jag går och röstar i valet. Fan!

Här sitter jag ensam och ögevgiven. Egentligen så är det mitt och alldeles mitt eget val. Jag får skylla mig själv. Jag hade kunnat följa med ut. Men icke. Jag stannar hemma kvar i tv soffan. Och vad tjänar jag på det? Inte ett skit kan jag påstå. Inte ett jävla dugg.

Just do it måste vara det enda och det bästa måttot här i världen. Vafan. Man lever ju bara en gång? Eller? Jag har inget minne av att jag har levt ett tidigare liv i alla fall. Jag känner att min själv är relativt ung. Och vad fan gör jag hemmai tv soffan?

Kröka är det som sker här hemma på Järnvägsgatan 12. Sällskapsspel och krökning på högsta nivå. Mina två smarta, Sorken och hjärtat själv(Jon) är brightast här i höghuset. Att ha en pojkvän som är kapabel till att få vara med i Mensa är coolt. Riktigt jävla häftigt. Att få en hel förklaring till varför är det bästa att höra. Jag älsar att höra historier om saker och ting. Att jag sen glömmer lika lätt som en gulfisk glömmer det senaste simtaget är en annan femma.

Som så många gånger förr så står ölburkarna på rad på vardagsrumsbordet. Spotyfie i högsta hugg och en granne som ringer securytas. Men , skulle jag vilja lägga in här. Securytas har inte visat sig på denna plats efter att Jon varit ner och pratat med grannarna. Ett tipps till er alla där ute som drabbas. Trpkigt att förstöra en förfest sådör. Securytas är riktiga partypoopers vill jag lova. De kan nog ge mig sig själva på den fronten. Ett jävla glädjedödande jobb. vad vinner grannarna på det egentligen? När de väl har ringt, vi kallar dom S, så är de så förbannade att de inte kan somna och klockan är redan så mycket att de är frustrerade över att klockan är just mycket att de inte kan sova. Sen i vetskap om att de precis har förstört en riktigt jävla rolig förfest. Är det lönt att ens gå och lägga sig då? Det känns lite som att skönhetssömnen blir bakvänd och en annan rynka tycks titta fram morgonen därpå. Eller?

I alla fall så är min kärlek ute på krogen utan sällskap av damen. Men med sina krökarpolare. Same shit different names? Nej så är det inte rikigt kanske. Jag bidrar med mer ömhet och kärlek. Visserligen blir det några smällar på armen och små brottningsmatcher men det är nått man får stå ut med helt enkelt. Det finns ingen sorts fetitsh när det gäller hårda tag och slag. I alla fall inte från min sida. Ingen sida som har visats sig i alla fall.

Tacos, bullar, tårta, hemmagjorda dammsugare(dustsuckers), kaffe och mys med lets dance. 6 års kalas är namnet. Mosters små troll. Eller min systers små troll är nu 6 år fyllda. Helt sjukt faktiskt. Jag känner mig därför lite äldre, lite mognare, lite bättre. Ett steg i rätt riktning skulle man kanske kunna säga. De små söta liven har hela tonårslivet kvar. Den jobbiga, härliga, spontana, hemska, glada och framför allt roliga tonårstiden. Tider var det allt. Oja. Om jag tänker efter så är det inte mindre härligt nu som då. Man känner sig själv lite bättre till och med. Då menar jag lite bättre. Underbara vänner finns, en del på avstånd, och underbar pojkvän finns fast nu på krogen. Små troll som William och Wilma som springer mot en när man kommer och ger en världens största bamsekram och som får en att känna sig som världens bästa moster. Man får ju lite ånger att man inte följer med och leker varje gång de frågar. En dag frågar de inte mer för då är det mer killar eller tjejer, öl eller cider som lockar? Kanske kanske inte. En mosters tid är varsam. Den ska man ta hand om.

Jag funderar starkt på att ta en låång varm dusch.

Have fun, kröka på, take care

Kärlek till mina.

Hur ska man kunna avgöra vad som är rätt och fel. Det är ju näst intill omöjligt. Att följa sin magkänsla är inte alltid det lättaste. Det är ju näst intill omöjligt. Känns det rätt så är det lätt. Men mina beslut är alrig lätta. Inte en enda har varit lätt. Inte vad jag kan minnas. Sen att saker och ting kan kännas lätt när man ser tillbaka på sina val är en sak. Men när man sitter där och ska välja så är det alltid så jävla svårt. Speciellt närman kopplar till hjärnkontoret och börjar dividera om hur framtiden skulle se ut om jag gör så, eller om jag gör si så. Skulle livet bli enklare om jag väljer att inte göra det? Om jag gör det så kanske jag går miste om nått annat. Det är så sjukt svårt att förklara hur det är, men jag tror att många känner igen sig i det jag försöker förklara. Egentligen så försöker jag inte förklara något utan min mening är att bara skriva ur mig efter att precis ha tagit ett beslut om något viktigt.

Jag är nämligen i Norge och jobbar, jag jobbar på ett riktigt mysigt kafé och restaurang. Jag gör kaffe och serverar mat. Jag älskar att göra kaffe. På morgonen kommer det in nybakt bröd och nybakta bakverk. Maten är riktigt riktigt god och jag har fått riktigt bra kontakt med min chef. Tända ljus på borden och soft musik. Kan det bli bättre egentligen? Hur kan det vara så bra när det känns helt fel? Det undrar jag. Fast samtidigt så känns det inte mer än rätt det jag har gjort nu. Ja jo, det känns bra.

Nu har jag egentligen ingen lust att skriva nå mer, så jag tänker gå och sova. klockan är ju trots allt 0134 och jag har jobbat på bra hela dagen. Varit vaken sen klockan halv 10. Jag har dessutom serverat ett sällskapå på dryga 40st, lastbilschauförer. Inte de lättaste att handskas med. De tror att det kan bete sig lite hur de vill. Jag var sjukt nervös men det gick väldigt bra ändå faktiskt. Eller ja, jo för att inte ha gjort det tidigare så måste jag säga att det gick hyfsat! :)

Puss <3

Ja, visst välkommen till mitt skapande. Har tagit med hela dagen att kommit i underfund med hur man sätter in en bild i bloggens design och utseende. Höll på att bli tokig så jag fick varva ner med en film "you don´t mess with the zohan". Och efter att ha sett den filmen så lovar jag dig, låt bli att jiddra med Zohan.  Nu när jag vet hur man gör så kan jag inte sluta. Det har blivit mörkt och jag måste rasta hunden. Det nybakta vörtbrödet blev ingen succé precis. Just typiskt. Limpan var tung som bly och knappt ätbar. Den bara smetade sig runt tänderna. äckligt.